Min förra artikel började i livet kring den lilla odlingslotten. I insikten om hur långt
jag själv avlägsnat mig från en uppväxt där odlandet var en viktig del av familjens
försörjning. Jag berörde samhällsproblem som visar att de mänskliga aspekterna inte
fått den prioritet de borde i vår tid. En underlåtenhet vars konsekvenser våra sam-
hällsansvariga uppenbarligen inte har kunskaper nog att se eller förmåga att göra
något åt.

Hela artikeln landade i ett klassiskt ”filmslut” där intrigen ger en antydan om att
allting bara kan bli ännu värre. Problemställningar som visserligen ligger långt utanför
den lilla föreningens kapacitet idag. På sikt tror jag ändå att en permakulturell inrikt-
ning, tillsammans med de lokala omställningsprojekt och nätverk som redan finns, kan
bana väg för sociala motkrafter; möta upp med perspektiv som det offentliga sam-
hället saknar möjlighet att bestämma över.

Det mest fascinerande med en odlarförening, förutom själva odlandet förstås, är
den mänskliga värmen. Möten och samtal som för en skrivande människa är ovärder-
liga eftersom de ofta ger en hisnande känsla av att vi alla tillsammans skulle kunna
förändra hela världen.

I förlängningen ger de här samtalen också hållpunkter för samhällskritik. Inte för
att det är fel på någon av er jag pratar med utan för att jag i varje samtal hittar en
ny pusselbit till det som klokt folk på teve kallar s y s t e m f e l. Ett ord som används
allt oftare som en ursäkt när man egentligen inte kan komma överens om några lös-
ningar. Att det sedan kanske är en massa folk, som kommer att må väldigt dåligt av det
offentliga samhällets begränsade prestationsförmåga, är i stort sett likgiltigt. Ända
tills dess att budgetramarna för vård och omsorg sprängs i tusen bitar.

Bakom alltsammans – åtminstone de senaste tjugo årens samhällsutveckling – finns ett
näringslivsorienterat paradigmskifte som visserligen banat väg för entreprenörskap,
datorisering och digital teknik. Men på baksidan finns ett allt aggressivare marknads-
tänkande och en hårdnande arbetsmiljö. Privatliv blir en världsdel för sig.

Ytterst har vi släppt lös en samhällsanda som skapar stress och konfliktförhållanden.
Det har urholkat politik, ekonomi och traditioner av social rättvisa som det demokrat-
iska samhället hade börjat bygga upp. Vad det kostat i mänsklig utarmning, fysiskt och
psykiskt lidande, är helt omöjligt att räkna ut. En katastrof som arkitekterna bakom
borde ställas till svars för!

Det här är förhållanden som gör att permakultur inte enbart kan handla om hållbar
odling och ekologisk livsstil i det lilla – utan om KULTUR över huvud taget – ett gemen-
samt förhållningssätt kring mänsklig samlevnad och samhällsbyggnad. Sociala, poli-
tiska och ekonomiska idéer som vi själva kan och måste arbeta fram.

I somras talade Eva-Britt Thörnqvist och jag om gamla Högsbotorp. Hon berättade
bl a att det en gång legat torp där våra odlingslotter ligger nu. ”Jag har en bok
hemma som du kan få låna”, sade hon.

Det visade sig att de här gamla torpen i Högsbo byggdes på 1930-talet på ett område
som i stort sett sträckte sig från våra odlingslotter och långt upp på Högsbohöjd. Göte-
borgs stad upplät mark för att ge arbetarfamiljer ett bättre boende med hjälp av för-
månliga lån. Torpen revs i samband med att hyresbostäderna kring Axel Dahlströms
Torg byggdes i början av 50-talet. Det enda som återstår idag är bl a stugorna bakom
gamla Posten (idag Axel Thai) vid Axel Dahlströms Torg.

Det intressanta med den här boken var att berättelserna erinrade om min egen upp-
växtmiljö. När jag nu gräver i min lilla jordlott hittar jag fortfarande skärvor av det
som en gång var gammalt sockenliv. De berättar om den lilla skalans sociala relationer
som alldeles har försvunnit idag. En storhet som jag vill kalla HÖGSBOTORPSANDAN.
Den sortens trygghet som statliga och kommunala reformer, industrialisering och kom-
mersialism aningslöst har raderat ut.

Med risk för att idealisera hur det var i verkligheten, fanns det ett sammanhang som
framför allt handlade om barnens uppväxtmiljö, ett nätverk av nära relationer, själv-
hushåll som en viktig bas för familjens försörjning. Beredvilligheten att hjälpa och
stödja varandra. Och sist men inte minst – en kateketisk tradition som gav alla med-
borgare ett gemensamt moraliskt fundament. En kunskapsbrist som förvandlat hela
vår kultur till en vinddriven krishärd.

När jag letar efter permakulturens kärna, känner jag igen känslan av att arbetet med
jorden skapar sin egen etik. På något sätt genererar jordenoch växtkraften ett slags
”immunförsvar” mot den industriella kulturens ångestfyllda jagande att hitta en egen
identitet.

Ekologi och hållbarhet bygger primärt på sociala relationer som ingen politik egent-
ligen kan ha något inflytande över. Så vitt jag kan se ligger permakulturens politiska
profil i att vi själva skapar förutsättningarna för hur vi vill fungera ihop. Miljöfrågor-
na handlar i grunden om VÅRA EGNA LIV. Våra kroppar. Våra andetag och hjärtslag.
Vårt välmående.

När det offentliga samhället låter ekonomi och politisk prestige komma i första rummet,
visar man i praktiken att man saknar förmåga att konstituera en mänskligt hållbar kultur.
För varje ekologiskt medveten odlare borde det vara en signal om att vi själva måste se
till att skapa ett fundament som är hållbart.

I min vilda fantasi är Högsbotorpsandan permakultur på göteborgska. Permakulturens
idéer kan ge struktur åt samtalen kring vårt odlande, kring ekologi och hållbarhet. Ge
ett kunskapslyft som ger den lilla skalan en kollektiv röst i förhållande till det offent-
liga samhället.

Hur ska då den lilla odlarföreningen gå tillväga för att bredda sitt register?

Helt klart måste var och en skaffa sig en gedigen kunskapsbas om permakulturdesign.
Vi måste ta ett gemensamt ansvar i att förvandla de här kunskaperna till en kollektiv
arbetsmodell.

För mig personligen är permakultur ännu bara några fotografier och tecknade still-
bilder av trädgårdsodlingar och ekostadsmiljöer. Jag känner att jag skulle behöva
gå i ett antal studiecirklar för att bli säker på att jag kan bli permakulturist. Få en
mer strukturerad pedagogik.

I d é s t a d i e t. Om vi är flera skulle vi kunna bilda en p i l o t g r u p p inom vår
förening. Vi skulle också kunna bygga utifrån befintliga arbetsgrupper. Anordna
studiecirklar och regelbundna träffar för att samordna och utveckla idéer kring
vårt ekologiska odlande.

P l a n t e r i n g s s t a d i e t. Vi jobbar för att få en klar struktur över hur träd-
gården ska se ut och efter ett på förhand upplagt schema gruppvis eller tillsammans.

Redan på de här inledande stadierna bör vi vara medvetna om att vi på sikt också
måste jobba utåtriktat. Söka oss till nätverk som redan jobbar med miljö och om-
ställningsfrågor. Fungera som en idébank för ekologisk utveckling. Ge spridning åt
idéer och arbetssätt som kan inspirera andra på olika nivåer av vårt samhälle.

Vi måste vara medvetna om att det i grund och botten handlar om ett d e m o –
k r a t i p r o j e k t. Ett fredsarbete som innebär att vi kan sluta fred med en
jord som vi aningslöst och under lång tid har skövlat och lemlästat.

Den småskaliga odlingen måste alltid vara kärnan i föreningens verksamhet. Men
behovet av hållbar kultur är som sagt större än så, sträcker sig långt bortom våra
odlingslotter.

Själva kärnan i Högsboandan är att vi kan se varandra och ta varandras män-
skliga behov på allvar. Att vi kan hjälpas åt att bygga en framtid som våra barn
kan vara stolta över.

Herbert Mansfeld
Medlem Grön Kultur Högsbo