För ett antal veckor sedan slaktade vi tre ungtuppar. Mer om varför vi slaktat tupparna kan du läsa under rubriken ”Varför slakta höns?” som postades 22 september här i bloggen. Sammanfattningsvis kan man säga att när man föryngrar en flock genom att låta hönor ruva fram kycklingar får man en stor andel tuppkycklingar. Man kan inte ha hur många tuppar som helst i en flock och för att undvika att avliva och slänga tupparna har vi istället valt att ta tillvara på dem genom att ordna en stor tuppmiddag för medlemmarna i hönsgruppen. En av våra medlemmar avstod från middagen och två är vegetarianer. Det blev således tre tuppar till fyra personer.

Eftersom ingen av oss tidigare lagat egenuppfödda tuppar var vi osäkra på resultatet. Eftersom våra tuppkycklingar levt ungefär 6 månader, jämfört med industrikycklingens 5-6 veckor, och dessutom haft möjlighet att springa ut och in och röra sig fritt, fanns vissa farhågor att köttet inte skulle vara lika mört som det man köper i frysdisken. Skulle det vara för lite kött för att vara lönt mödan? Hur skulle det smaka? Vi bestämde oss för att lägga upp middagen som ett experiment. Tre tuppar skulle bli tre olika maträtter. En ugnsgrillades för att få en så ”ren” smak som möjligt. På så vis får vi reda på hur tuppen, med minimal förädling, smakar. Den andra tuppen lagades till coq au vin. Coq au vin är ett klassiskt recept för att koka gamla tuppar eller hönor möra. På så vis kan man ta tillvara även en eventuellt gammal tupp. Den tredje tuppen lagades till chicken tikka, en smakrik indisk rätt. Våra vegetarianer serverades ett köttfritt alternativ i form av en indisk rätt lagad på, bland annat, linser.

I helgen samlades vi och lagade gemensamt de tre rätterna. Förutom en spänd nyfikenhet över hur tupparna skulle smaka rådde en upprymd stämning. Den något knepiga logistiken att laga tre rätter samtidigt flöt på förvånansvärt smidigt.

När middagen lagats och vi smakat på de olika rätterna kom vi snabbt till vissa slutsatser.Våra farhågor att tupparna skulle smaka annorlunda eller inte skulle vara möra visade sig obefogade. Maten smakade mycket bra och ingen av rätterna var sega. Som vi anat var det dock inte så mycket kött på bröstfilén som man är van vid från köpt industrikyckling Låren var dock relativt fylliga med ett mörkt, gott kött. Det är värt att nämna att orusthöns inte är en köttras utan snarare en ”ekonomiras” med relativt litet behov av föda. Därav de små filéerna.

Köttet i sig utmärker sig inte nämnvärt från industrikyckling. Den stora skillnaden är istället vetskapen om att de här tupparna haft ett bra och stimulerande liv som inte varit fokuserat på att de så snabbt som möjligt skall nå slaktvikt samt att de fått en bra, varierad och spännande kost. De fick även stressfriast möjliga avslut på sina liv och togs tillvara på ett respektfullt sätt. Den något olustiga känslan av att slakta ett djur är en konstig kontrast till den tillfredsställande känslan av att varken djur eller miljö behövt lida.

Efter en mycket trevlig och lärorik middag kunde alla gå hem både mätta och glada. Förhoppningsvis var detta början på en lång tradition.