Jag känner att jag nog måste bli lite obekväm nu. Från början hade jag tänkt gå in i Grön Kultur med väldigt låg profil. Påta i jorden, ok. Men… föreningsliv, nä? Det
Fanns en inbyggd broms där. Jag tyckte mig ha fått nog av tråkigt formella dagordningar och pinsam tunghäfta.

Förvisso finns det småländskt torparliv i mina gener. Det var också en del av min uppväxt. Men vår lilla kolonilott kändes ändå som en främmande planet när vi väl stod
där. Och trots att jag försöker läsa mig till hur jag ska odla ekologiskt, har jag fortfarande lite svårt att se vad som skiljer GKH från vilket annat koloniområde som helst.

Stadgar kan vara en lämplig läsning om man nu vill ta reda på syfte, ändamål och särart. Redan portalparagrafen i våra föreningsstadgar är ett imponerande stycke som öppnar ett universum av möjligheter. Begrepp som ”kulturell rikedom” och ”lilla skalans entreprenörskap” antyder en ambition som går utöver det vanliga trädgårdsodlandet. Vidare ”… att få organisationer, företag och individer att samverka för att öka arealen av stadsnära ekologisk odling och hållbar livsstil…”. Formuleringarna andas en ambition som gått att läsa i olika sammanhang ända sedan miljörörelsen startade. De antyder ett miljötänkande, som logiskt sett, borde ha förvandlat Göteborg till en föredömlig ekostadsmiljö redan för tjugo-trettio år sedan. Så var ligger problemen?

Jag tänker på vår tids miljödebatt. Den började redan på 60-talet. Rachel Carsons bok ”Tyst vår” väckte stort rabalder över hela västvärlden. Hon skrev om miljögifter och hur de åstadkom störningar i naturen. Det hela ledde till bildandet av en miljörörelse som redan från början mötte ett hårdnackat motstånd – särskilt från mäktiga bolagsstyrelser som såg sina vinstintressen hotade. Precis som begreppet demokrati en gång i tiden blivit en maktfråga blev också miljöfrågorna det. Fortfarande p r a t a r vi bara om miljön som om den enbart är en enkel fråga om beteenden. Sortera sopor, tanka blyfritt, använda rätt sorts odlingslådor. I själva verket avslöjar vårt sätt att hantera miljöfrågorna ett demokratiskt underskott som vi borde ha kommit till rätta med redan innan gamla tiders ståndssamhälle gick in i väggen. Det offentliga samhället verkar helt enkelt ha nått till en punkt där partipolitik är ett ytterst trubbigt styrinstrument. För mycket snack och nedlagd verkstad!

Jag tänker på en bortmanipulerad 70-talsdiskussion som utgjorde förspel till en politisk debatt om arbetstidsförkortning. Behovet av ett föräldraskap, en vuxenvärld som i en ny tidsanda kunde få mer tid åt barnen. Men också åt vuxenrelationer som mänskligt sett sträcker sig längre än till att enbart fungera i försnävade yrkesroller. Som många gånger tidigare i människans historia trollades de mänskliga behoven bort, eftersom hela resonemanget stred mot maktsystemens principer och kompetens. Frågan om administrativ styrning,
arbetstid, företagsekonomi och processflöden stod och står i prioritet. En kultur som aningslöst reducerar människors likavärde och skövlar naturtillgångar för att ge utrymme åt stringent marknadsekonomiska axiom.

Jag tänker på ett citat av Dag Hammarskjöld. ”Alltför ofta är vår inlärning, vår kunskap och vår hantering av tillvaron alltför mycket koncentrerad på teknik och vi glömmer själva människan.” Det här sade han i ett tal vid Amherst College år 1 9 5 4! Uppenbarligen tycks ingen samhällsansvarig ännu ha fattat vad han egentligen menade! Om det nu till äventyrs skulle finnas någon som läst det här citatet.

Detsamma gäller den – i och för sig litterärt hyllade – amerikanske kulturhistorikern Christopher Lasch som på 80-talet skrev böcker om vår tids narcissistiska kultur. Han beskrev en tidsålder som förvandlat psykiska sjukdomstillstånd till destruktiv samhällskultur. Trots att han varit död i nästan tjugo år verkar vi ha svårt att förstå vidden av en sådan diagnos.

Istället fortsätter vi som inget hänt. Bygger upp ett beroende av en högteknologi som ingen egentligen vet vart den bär iväg med oss. Var går gränsen när vi upphör att vara människor? En befogad fråga som Jonas Gardell ger en tänkvärd belysning på i ”Torka aldrig tårar utan handskar”.

Miljöfrågorna behöver en gräsrotsrörelse som kan visa att det finns andra sätt att sköta om vår värld. En viktig pusselbit i en sådan process är att skapa förutsättningar för växande. Arbetsgrupper som fungerar utanför de snäva ramar som finns idag. Kooperativ som kanske arbetar mot en större grad av småskaligt självhushåll. Utbildningsprogram som kan skapa en ny social trygghet och frigöra fantasi.

En annan och ännu viktigare pusselbit är en RÄTTVISEMÄRKT EKONOMI som kan skapa nya livsvillkor. Det handlar inte om makt utan om varje människas rätt att växa och leva ett fritt och fullvärdigt liv. Det handlar om en gemenskap där vi bättre kan ta till vara varandras förutsättningar och olikheter. Ett långsiktigt arbete som måste börja med att vi bryter med alla de polariseringar som splittrar och skapar strid. Vi måste hitta andra sätt att kommunicera, umgås och bygga samhälle!

PERMAKULTUR! Permanent agriculture. Hållbart jordbruk. Ett tänkande som uppstått som en motkraft till destruktiv samhällsutveckling. En protest mot oljeberoende, storskaliga produktionsapparater och bruket av avancerade jordbruksmetoder som utarmar jorden. En motkraft som vidgar och konkretiserar miljöfrågorna.

Permakultur! Tidigt i våras var vi ett litet gäng gröna kulturare från olika delar av Göteborg som lyssnade på Helena von Bothmer från Sydkosters Trädgårdar. Hon höll ett entusiasmerande föredrag om permakultur som öppnade ett fönster in till en svindlande ny värld. Hon
tog oss med ut bland våra egna kolonilotter och visade att det gick att bygga permakultur också här mitt i Göteborg. En förhållandevis enkel design för hållbart odlande och ekologisk livsföring.

Men hur är det? Är permakultur bara till för en smal ekologisk sektor av gröna odlingsentusiaster? Finns det förutsättningar att översätta och inordna det permakulturella tänkandet i en
vidare, mer samhällsomfattande kontext? Ja, vill jag hävda. Kanske också nödvändigt för att vi ska kunna skapa nya sammanhang i en väldigt disparat och rentav söndervittrande industriell kulturmiljö.

När jag söker vidare för att få veta mer om permakultur, framträder efterhand bilden av en idérörelse som spridit sig runtom i världen och idag bygger upp politiska, ekonomiska och sociala strukturer som faktiskt utgör en motkraft till den rådande politiska nomenklaturen.
Det finns t o m idéer för utformning av ekologiska stadsmiljöer. På sina håll framstår permakultur faktiskt som rena fredsprojekt, t ex Rosemary Morrows arbete i bl a Afganistan.

Personligen ser jag permakultur som ett embryo till en folkrörelse där vi hyllar gamla tiders torpare och statarfolk. Många av oss skulle inte ens finnas idag om de inte överlevt på sina små torvor. I alla tider har torpen skapat en livsviktig ekonomisk balans till de stora jordegendomarna. Näringsenheter som rationaliserats bort i det moderna samhällets industriella processer.

Politiska illusioner talar om arbeten och arbetsliv som inte existerar längre. Maskiner och digitala flöden har för länge sedan tagit över det som förr var mänsklig arbetskraft. Även om det gjort livet lättare har ingen egentligen hittat tillräckligt konstruktiva ingångar till nya näringar. Samtidigt framstår det med alltmer skrämmande klarhet att den teknologiska utvecklingen har underströmmar av mentala processer som – bortom all kontroll – har skapat en industriellt designad människotyp. I slutändan ser jag ett skräckscenario där en majoritet storstadsmänniskor inte längre behöver varandra. ”Gemenskap” och ”samhälle” riskerar då att bli historiska begrepp som ingen egentligen kan knyta an till eller ens förstå innebörden av.

Jag kan inte tänka mig att någon vill att det ska bli så här. Men en artikel i brittiska The Guardian hävdar att det redan är fullbordat faktum i japanska storstäder. Allt fler unga människor väljer bort fysisk närhet och familjeliv för att ensidigt koncentrera sig på sina
yrkeskarriärer. Är det den postindustriella människans framtidsöde?

Jag kan inte heller tänka mig att någon vill ha tillbaka den tid då fattiga människor fick slita sig fördärvade för att ett fåtal skulle kunna leva i svinaktigt överflöd och lyx. Däremot ser jag i permakulturen en möjlighet att förverkliga demokratiska ideal. Komma tillbaka till ett ursprung där vi människor tillsammmans formar en skapelseberättelse som alla kan glädjas åt och känna stolthet över.

Som teolog kan jag inte låta bli att se permakultur som ett samtida svar på Bibelns uråldriga profetia om att ”smida om svärd till plogbillar”. En vision som alla kan bejaka och tro på även om man inte är ett dugg religiös. Väsentligast är nog ändå att se permakultur som ett komplement till en mer ekologiskt inriktad teknologi. En idérörelse som inte ska söka konflikter utan istället skapa en ny social sammanhållning.

Idag står och faller allt på administrativa processer som i stor utsträckning slår ut mänskliga resurser och behov. Den högteknologiska civilisationen är lekfullt förtrollande och vill framstå som kostnadseffektiv och tidsbesparande. Men i stället tycks vi alla vara på väg att mer och mer likna den närsynte virrpannan Mr Magoo. I verkligheten är det inte ett dugg roligt.

Herbert Mansfeld
Medlem Grön Kultur Högsbo