Författararkiv: Grön Kultur Högsbo

Visionen: Högsbotorpsandan

Publicerat av

Min förra artikel började i livet kring den lilla odlingslotten. I insikten om hur långt
jag själv avlägsnat mig från en uppväxt där odlandet var en viktig del av familjens
försörjning. Jag berörde samhällsproblem som visar att de mänskliga aspekterna inte
fått den prioritet de borde i vår tid. En underlåtenhet vars konsekvenser våra sam-
hällsansvariga uppenbarligen inte har kunskaper nog att se eller förmåga att göra
något åt.

Hela artikeln landade i ett klassiskt ”filmslut” där intrigen ger en antydan om att
allting bara kan bli ännu värre. Problemställningar som visserligen ligger långt utanför
den lilla föreningens kapacitet idag. På sikt tror jag ändå att en permakulturell inrikt-
ning, tillsammans med de lokala omställningsprojekt och nätverk som redan finns, kan
bana väg för sociala motkrafter; möta upp med perspektiv som det offentliga sam-
hället saknar möjlighet att bestämma över.

Det mest fascinerande med en odlarförening, förutom själva odlandet förstås, är
den mänskliga värmen. Möten och samtal som för en skrivande människa är ovärder-
liga eftersom de ofta ger en hisnande känsla av att vi alla tillsammans skulle kunna
förändra hela världen.

I förlängningen ger de här samtalen också hållpunkter för samhällskritik. Inte för
att det är fel på någon av er jag pratar med utan för att jag i varje samtal hittar en
ny pusselbit till det som klokt folk på teve kallar s y s t e m f e l. Ett ord som används
allt oftare som en ursäkt när man egentligen inte kan komma överens om några lös-
ningar. Att det sedan kanske är en massa folk, som kommer att må väldigt dåligt av det
offentliga samhällets begränsade prestationsförmåga, är i stort sett likgiltigt. Ända
tills dess att budgetramarna för vård och omsorg sprängs i tusen bitar.

Bakom alltsammans – åtminstone de senaste tjugo årens samhällsutveckling – finns ett
näringslivsorienterat paradigmskifte som visserligen banat väg för entreprenörskap,
datorisering och digital teknik. Men på baksidan finns ett allt aggressivare marknads-
tänkande och en hårdnande arbetsmiljö. Privatliv blir en världsdel för sig.

Ytterst har vi släppt lös en samhällsanda som skapar stress och konfliktförhållanden.
Det har urholkat politik, ekonomi och traditioner av social rättvisa som det demokrat-
iska samhället hade börjat bygga upp. Vad det kostat i mänsklig utarmning, fysiskt och
psykiskt lidande, är helt omöjligt att räkna ut. En katastrof som arkitekterna bakom
borde ställas till svars för!

Det här är förhållanden som gör att permakultur inte enbart kan handla om hållbar
odling och ekologisk livsstil i det lilla – utan om KULTUR över huvud taget – ett gemen-
samt förhållningssätt kring mänsklig samlevnad och samhällsbyggnad. Sociala, poli-
tiska och ekonomiska idéer som vi själva kan och måste arbeta fram.

I somras talade Eva-Britt Thörnqvist och jag om gamla Högsbotorp. Hon berättade
bl a att det en gång legat torp där våra odlingslotter ligger nu. ”Jag har en bok
hemma som du kan få låna”, sade hon.

Det visade sig att de här gamla torpen i Högsbo byggdes på 1930-talet på ett område
som i stort sett sträckte sig från våra odlingslotter och långt upp på Högsbohöjd. Göte-
borgs stad upplät mark för att ge arbetarfamiljer ett bättre boende med hjälp av för-
månliga lån. Torpen revs i samband med att hyresbostäderna kring Axel Dahlströms
Torg byggdes i början av 50-talet. Det enda som återstår idag är bl a stugorna bakom
gamla Posten (idag Axel Thai) vid Axel Dahlströms Torg.

Det intressanta med den här boken var att berättelserna erinrade om min egen upp-
växtmiljö. När jag nu gräver i min lilla jordlott hittar jag fortfarande skärvor av det
som en gång var gammalt sockenliv. De berättar om den lilla skalans sociala relationer
som alldeles har försvunnit idag. En storhet som jag vill kalla HÖGSBOTORPSANDAN.
Den sortens trygghet som statliga och kommunala reformer, industrialisering och kom-
mersialism aningslöst har raderat ut.

Med risk för att idealisera hur det var i verkligheten, fanns det ett sammanhang som
framför allt handlade om barnens uppväxtmiljö, ett nätverk av nära relationer, själv-
hushåll som en viktig bas för familjens försörjning. Beredvilligheten att hjälpa och
stödja varandra. Och sist men inte minst – en kateketisk tradition som gav alla med-
borgare ett gemensamt moraliskt fundament. En kunskapsbrist som förvandlat hela
vår kultur till en vinddriven krishärd.

När jag letar efter permakulturens kärna, känner jag igen känslan av att arbetet med
jorden skapar sin egen etik. På något sätt genererar jordenoch växtkraften ett slags
”immunförsvar” mot den industriella kulturens ångestfyllda jagande att hitta en egen
identitet.

Ekologi och hållbarhet bygger primärt på sociala relationer som ingen politik egent-
ligen kan ha något inflytande över. Så vitt jag kan se ligger permakulturens politiska
profil i att vi själva skapar förutsättningarna för hur vi vill fungera ihop. Miljöfrågor-
na handlar i grunden om VÅRA EGNA LIV. Våra kroppar. Våra andetag och hjärtslag.
Vårt välmående.

När det offentliga samhället låter ekonomi och politisk prestige komma i första rummet,
visar man i praktiken att man saknar förmåga att konstituera en mänskligt hållbar kultur.
För varje ekologiskt medveten odlare borde det vara en signal om att vi själva måste se
till att skapa ett fundament som är hållbart.

I min vilda fantasi är Högsbotorpsandan permakultur på göteborgska. Permakulturens
idéer kan ge struktur åt samtalen kring vårt odlande, kring ekologi och hållbarhet. Ge
ett kunskapslyft som ger den lilla skalan en kollektiv röst i förhållande till det offent-
liga samhället.

Hur ska då den lilla odlarföreningen gå tillväga för att bredda sitt register?

Helt klart måste var och en skaffa sig en gedigen kunskapsbas om permakulturdesign.
Vi måste ta ett gemensamt ansvar i att förvandla de här kunskaperna till en kollektiv
arbetsmodell.

För mig personligen är permakultur ännu bara några fotografier och tecknade still-
bilder av trädgårdsodlingar och ekostadsmiljöer. Jag känner att jag skulle behöva
gå i ett antal studiecirklar för att bli säker på att jag kan bli permakulturist. Få en
mer strukturerad pedagogik.

I d é s t a d i e t. Om vi är flera skulle vi kunna bilda en p i l o t g r u p p inom vår
förening. Vi skulle också kunna bygga utifrån befintliga arbetsgrupper. Anordna
studiecirklar och regelbundna träffar för att samordna och utveckla idéer kring
vårt ekologiska odlande.

P l a n t e r i n g s s t a d i e t. Vi jobbar för att få en klar struktur över hur träd-
gården ska se ut och efter ett på förhand upplagt schema gruppvis eller tillsammans.

Redan på de här inledande stadierna bör vi vara medvetna om att vi på sikt också
måste jobba utåtriktat. Söka oss till nätverk som redan jobbar med miljö och om-
ställningsfrågor. Fungera som en idébank för ekologisk utveckling. Ge spridning åt
idéer och arbetssätt som kan inspirera andra på olika nivåer av vårt samhälle.

Vi måste vara medvetna om att det i grund och botten handlar om ett d e m o –
k r a t i p r o j e k t. Ett fredsarbete som innebär att vi kan sluta fred med en
jord som vi aningslöst och under lång tid har skövlat och lemlästat.

Den småskaliga odlingen måste alltid vara kärnan i föreningens verksamhet. Men
behovet av hållbar kultur är som sagt större än så, sträcker sig långt bortom våra
odlingslotter.

Själva kärnan i Högsboandan är att vi kan se varandra och ta varandras män-
skliga behov på allvar. Att vi kan hjälpas åt att bygga en framtid som våra barn
kan vara stolta över.

Herbert Mansfeld
Medlem Grön Kultur Högsbo

Ekologi och hållbarhet handlar väl inte bara om att hitta rätt saker i snabbköpet?

Publicerat av

Jag känner att jag nog måste bli lite obekväm nu. Från början hade jag tänkt gå in i Grön Kultur med väldigt låg profil. Påta i jorden, ok. Men… föreningsliv, nä? Det
Fanns en inbyggd broms där. Jag tyckte mig ha fått nog av tråkigt formella dagordningar och pinsam tunghäfta.

Förvisso finns det småländskt torparliv i mina gener. Det var också en del av min uppväxt. Men vår lilla kolonilott kändes ändå som en främmande planet när vi väl stod
där. Och trots att jag försöker läsa mig till hur jag ska odla ekologiskt, har jag fortfarande lite svårt att se vad som skiljer GKH från vilket annat koloniområde som helst.

Stadgar kan vara en lämplig läsning om man nu vill ta reda på syfte, ändamål och särart. Redan portalparagrafen i våra föreningsstadgar är ett imponerande stycke som öppnar ett universum av möjligheter. Begrepp som ”kulturell rikedom” och ”lilla skalans entreprenörskap” antyder en ambition som går utöver det vanliga trädgårdsodlandet. Vidare ”… att få organisationer, företag och individer att samverka för att öka arealen av stadsnära ekologisk odling och hållbar livsstil…”. Formuleringarna andas en ambition som gått att läsa i olika sammanhang ända sedan miljörörelsen startade. De antyder ett miljötänkande, som logiskt sett, borde ha förvandlat Göteborg till en föredömlig ekostadsmiljö redan för tjugo-trettio år sedan. Så var ligger problemen?

Jag tänker på vår tids miljödebatt. Den började redan på 60-talet. Rachel Carsons bok ”Tyst vår” väckte stort rabalder över hela västvärlden. Hon skrev om miljögifter och hur de åstadkom störningar i naturen. Det hela ledde till bildandet av en miljörörelse som redan från början mötte ett hårdnackat motstånd – särskilt från mäktiga bolagsstyrelser som såg sina vinstintressen hotade. Precis som begreppet demokrati en gång i tiden blivit en maktfråga blev också miljöfrågorna det. Fortfarande p r a t a r vi bara om miljön som om den enbart är en enkel fråga om beteenden. Sortera sopor, tanka blyfritt, använda rätt sorts odlingslådor. I själva verket avslöjar vårt sätt att hantera miljöfrågorna ett demokratiskt underskott som vi borde ha kommit till rätta med redan innan gamla tiders ståndssamhälle gick in i väggen. Det offentliga samhället verkar helt enkelt ha nått till en punkt där partipolitik är ett ytterst trubbigt styrinstrument. För mycket snack och nedlagd verkstad!

Jag tänker på en bortmanipulerad 70-talsdiskussion som utgjorde förspel till en politisk debatt om arbetstidsförkortning. Behovet av ett föräldraskap, en vuxenvärld som i en ny tidsanda kunde få mer tid åt barnen. Men också åt vuxenrelationer som mänskligt sett sträcker sig längre än till att enbart fungera i försnävade yrkesroller. Som många gånger tidigare i människans historia trollades de mänskliga behoven bort, eftersom hela resonemanget stred mot maktsystemens principer och kompetens. Frågan om administrativ styrning,
arbetstid, företagsekonomi och processflöden stod och står i prioritet. En kultur som aningslöst reducerar människors likavärde och skövlar naturtillgångar för att ge utrymme åt stringent marknadsekonomiska axiom.

Jag tänker på ett citat av Dag Hammarskjöld. ”Alltför ofta är vår inlärning, vår kunskap och vår hantering av tillvaron alltför mycket koncentrerad på teknik och vi glömmer själva människan.” Det här sade han i ett tal vid Amherst College år 1 9 5 4! Uppenbarligen tycks ingen samhällsansvarig ännu ha fattat vad han egentligen menade! Om det nu till äventyrs skulle finnas någon som läst det här citatet.

Detsamma gäller den – i och för sig litterärt hyllade – amerikanske kulturhistorikern Christopher Lasch som på 80-talet skrev böcker om vår tids narcissistiska kultur. Han beskrev en tidsålder som förvandlat psykiska sjukdomstillstånd till destruktiv samhällskultur. Trots att han varit död i nästan tjugo år verkar vi ha svårt att förstå vidden av en sådan diagnos.

Istället fortsätter vi som inget hänt. Bygger upp ett beroende av en högteknologi som ingen egentligen vet vart den bär iväg med oss. Var går gränsen när vi upphör att vara människor? En befogad fråga som Jonas Gardell ger en tänkvärd belysning på i ”Torka aldrig tårar utan handskar”.

Miljöfrågorna behöver en gräsrotsrörelse som kan visa att det finns andra sätt att sköta om vår värld. En viktig pusselbit i en sådan process är att skapa förutsättningar för växande. Arbetsgrupper som fungerar utanför de snäva ramar som finns idag. Kooperativ som kanske arbetar mot en större grad av småskaligt självhushåll. Utbildningsprogram som kan skapa en ny social trygghet och frigöra fantasi.

En annan och ännu viktigare pusselbit är en RÄTTVISEMÄRKT EKONOMI som kan skapa nya livsvillkor. Det handlar inte om makt utan om varje människas rätt att växa och leva ett fritt och fullvärdigt liv. Det handlar om en gemenskap där vi bättre kan ta till vara varandras förutsättningar och olikheter. Ett långsiktigt arbete som måste börja med att vi bryter med alla de polariseringar som splittrar och skapar strid. Vi måste hitta andra sätt att kommunicera, umgås och bygga samhälle!

PERMAKULTUR! Permanent agriculture. Hållbart jordbruk. Ett tänkande som uppstått som en motkraft till destruktiv samhällsutveckling. En protest mot oljeberoende, storskaliga produktionsapparater och bruket av avancerade jordbruksmetoder som utarmar jorden. En motkraft som vidgar och konkretiserar miljöfrågorna.

Permakultur! Tidigt i våras var vi ett litet gäng gröna kulturare från olika delar av Göteborg som lyssnade på Helena von Bothmer från Sydkosters Trädgårdar. Hon höll ett entusiasmerande föredrag om permakultur som öppnade ett fönster in till en svindlande ny värld. Hon
tog oss med ut bland våra egna kolonilotter och visade att det gick att bygga permakultur också här mitt i Göteborg. En förhållandevis enkel design för hållbart odlande och ekologisk livsföring.

Men hur är det? Är permakultur bara till för en smal ekologisk sektor av gröna odlingsentusiaster? Finns det förutsättningar att översätta och inordna det permakulturella tänkandet i en
vidare, mer samhällsomfattande kontext? Ja, vill jag hävda. Kanske också nödvändigt för att vi ska kunna skapa nya sammanhang i en väldigt disparat och rentav söndervittrande industriell kulturmiljö.

När jag söker vidare för att få veta mer om permakultur, framträder efterhand bilden av en idérörelse som spridit sig runtom i världen och idag bygger upp politiska, ekonomiska och sociala strukturer som faktiskt utgör en motkraft till den rådande politiska nomenklaturen.
Det finns t o m idéer för utformning av ekologiska stadsmiljöer. På sina håll framstår permakultur faktiskt som rena fredsprojekt, t ex Rosemary Morrows arbete i bl a Afganistan.

Personligen ser jag permakultur som ett embryo till en folkrörelse där vi hyllar gamla tiders torpare och statarfolk. Många av oss skulle inte ens finnas idag om de inte överlevt på sina små torvor. I alla tider har torpen skapat en livsviktig ekonomisk balans till de stora jordegendomarna. Näringsenheter som rationaliserats bort i det moderna samhällets industriella processer.

Politiska illusioner talar om arbeten och arbetsliv som inte existerar längre. Maskiner och digitala flöden har för länge sedan tagit över det som förr var mänsklig arbetskraft. Även om det gjort livet lättare har ingen egentligen hittat tillräckligt konstruktiva ingångar till nya näringar. Samtidigt framstår det med alltmer skrämmande klarhet att den teknologiska utvecklingen har underströmmar av mentala processer som – bortom all kontroll – har skapat en industriellt designad människotyp. I slutändan ser jag ett skräckscenario där en majoritet storstadsmänniskor inte längre behöver varandra. ”Gemenskap” och ”samhälle” riskerar då att bli historiska begrepp som ingen egentligen kan knyta an till eller ens förstå innebörden av.

Jag kan inte tänka mig att någon vill att det ska bli så här. Men en artikel i brittiska The Guardian hävdar att det redan är fullbordat faktum i japanska storstäder. Allt fler unga människor väljer bort fysisk närhet och familjeliv för att ensidigt koncentrera sig på sina
yrkeskarriärer. Är det den postindustriella människans framtidsöde?

Jag kan inte heller tänka mig att någon vill ha tillbaka den tid då fattiga människor fick slita sig fördärvade för att ett fåtal skulle kunna leva i svinaktigt överflöd och lyx. Däremot ser jag i permakulturen en möjlighet att förverkliga demokratiska ideal. Komma tillbaka till ett ursprung där vi människor tillsammmans formar en skapelseberättelse som alla kan glädjas åt och känna stolthet över.

Som teolog kan jag inte låta bli att se permakultur som ett samtida svar på Bibelns uråldriga profetia om att ”smida om svärd till plogbillar”. En vision som alla kan bejaka och tro på även om man inte är ett dugg religiös. Väsentligast är nog ändå att se permakultur som ett komplement till en mer ekologiskt inriktad teknologi. En idérörelse som inte ska söka konflikter utan istället skapa en ny social sammanhållning.

Idag står och faller allt på administrativa processer som i stor utsträckning slår ut mänskliga resurser och behov. Den högteknologiska civilisationen är lekfullt förtrollande och vill framstå som kostnadseffektiv och tidsbesparande. Men i stället tycks vi alla vara på väg att mer och mer likna den närsynte virrpannan Mr Magoo. I verkligheten är det inte ett dugg roligt.

Herbert Mansfeld
Medlem Grön Kultur Högsbo